"They say that memories are golden,

well maybe that is true.

I never wanted memories, I only wanted you.



A million times I needed you,

a million times I cried.

If love alone could have saved you

you never would have died.



In life I loved you dearly,

in death I love you still.

In my heart you hold a place

no one ever could fill.



If tears could build a stairway

and heartaches make a lane,

I´d walk the path to heaven

and bring you back again.



Our family chain is broken

and nothing seems the same.

But as God calls us one by one,

the chain will link again."



Author unknown




tisdag 29 mars 2011

Förresten...

...då borde det ju vara mycket konstigt att vi äter smörgåstårta, tårta och annat gofika på minnesstunden efter en begravning, eller?? Det är ju en stund att minnas den döde och det gör vi genom att äta gott, berätta historier, spela den dödes favoritmusik mm.
Upplagd av kl.

5 kommentarer:

  1. Sandra - mamma till Molly29 mars 2011 kl. 19:06

    Precis! När jag var mindre funderade jag väldigt mycket över varför vi åt tårta när min morfar dog. Det kändes konstigt men nu när jag är äldre förstår jag varför vi gör så och varför man står och berättar saker om den döde. Alla görs av kärlek!

    /Sandra

    SvaraRadera
  2. Unknown30 mars 2011 kl. 13:30

    Skrev en lång kommentar som bara försvann hux flux.. Men i alla fall.

    Dom som säger saker som att vi "borde gå vidare", att vi lever i en "bubbla", att vi "drar ner oss själva" eller att vi har "fastnat i sorgen" vet inget om att förlora ett barn. Bakom sådana ord finns fördomsfulla människor som inte förstår sig på eller kan hantera sorg. Ett förlorat barn innebär så mycket mer än bara sorg och saknad. Lyckan och glädjen av att ha fått ett underbart litet barn är så stor. Det finns inget konstigt i att vilja fira att man för ett år sedan blev mamma och pappa till en underbar liten pojke, det om något är väl en anledning att fira! Att välja att se glädjen istället för bara sorg är bara sunt.

    Jag skulle vilja, med din tillåtelse förstås, vilja diskutera vidare i ett inlägg i min blogg vartefter. Det är ett ämne som berör alla oss änglaföräldrar i olika utsträckning. Det är också något som skapar väldigt starka känslor inom mig.

    Tack för dina ord! Ta hand om dig och er lille älskling! Många kramar från Alexandra

    SvaraRadera
  3. Unknown30 mars 2011 kl. 13:33

    Vad jag ville ha sagt var ju egentligen att du gör en väldigt bra poäng i det här och ditt förra inlägg. Försök att inte lägga för mycket energi på dessa människor och deras ogenomtänkta kommentarer. Utan förmågan att sätta sig in i andras känslor och utan att ha förlorat ett barn är det omöjligt att förstå hur det är.

    Än en gång, stort grattis till lillebror och många varma kramar!

    SvaraRadera
  4. Anonym30 mars 2011 kl. 20:10

    Hej!
    Blir jättelessen då såna här kommentarer sätts upp på bloggar. Kanske samma person som sabbat på flere änglamammors bloggar.
    Den här sorgen är väldigt annorlunda och bör så vara. Önskar ingen ska behöva gå igenom detta..men kan inte motstå tanken -hur skulle det känts om det var du.
    Men strunt samma, blockera om det går och försök att spara din energi på nån som är värt den -din lilla bebis!!

    Kram kram! Mikaela

    SvaraRadera
  5. Anonym31 mars 2011 kl. 08:13

    Blir bara så ledsen att människor inte kan förstå att vi alla sörjer/minns och saknar på olika sätt. Varför blir folk så störda av att man (i det här fallet ni) vill fira och minnas på sitt eget sätt? Det känns så gammalt och förlegat att man ska sluta fira/minnas/sörja bara för att begravningen är över. Sorg och saknad är ju oftast livslång även om den ändrar karaktär med tiden. Låt Lucas få ballonger på sin födelsedag och tårta måste man ju självklart också ha. Lillebror kan säkert äta en extra bit för storebror i framtiden. Kram till er alla!

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)