"They say that memories are golden,

well maybe that is true.

I never wanted memories, I only wanted you.



A million times I needed you,

a million times I cried.

If love alone could have saved you


you never would have died.



In life I loved you dearly,

in death I love you still.

In my heart you hold a place

no one ever could fill.



If tears could build a stairway

and heartaches make a lane,

I´d walk the path to heaven

and bring you back again.



Our family chain is broken

and nothing seems the same.

But as God calls us one by one,

the chain will link again."



Author unknown




fredag 18 mars 2011

Förlossningen

Dag 1
Som ni vet, for vi på måndag morgon in till förlossningen för igångsättning. Huvudet hade inte trängt ner något utan var högt och rörligt så några hinnor kunde barnmorskan inte ta hål på. Jag fick värkstimulerande dropp för att huuvdet skulle tränga ner. Vid kl 19 hade huvudet kommit så pass långt ner att bm kunde ta hål på hinnorna. Då trodde jag att det skulle gå ganska snabbt, precis som det gjorde med Lucas. Jag hade smärtsamma värkar och tiden gick men det hände inte speciellt mycket. Barnmorskan upptäckte att bebis hade handen framför huvudet. Redan i magen var lilltrolle väluppfostrad, han skakade hand med alla som kontrollerade öppningsgraden. :-) Den där lillhanden fortsatte envist att vara kvar framför huvudet. Vid 01-tiden hade det inte hänt speciellt mycket och det beslutades att droppet skulle stängas av. Efter ca en timme hade värkarna glesat ut men de jag hade var fortfarande smärtsamma. Jag fick då morfin att sova på. Har aldrig varit så hög i hela mitt liv, fick nästan panik då jag kände hur jag försvann in i dimman. Otäck känsla. Men det gjorde susen och jag sov resten av natten.

Dag 2
Pigg, utvilad och med påfyllda energidepåer kopplades värkstimulerande dropp igen vid 09-tiden på tisdag morgon. Nu började det hända grejer, sakta men säkert. Vid 14-tiden var jag öppen 6 cm, huvudet stod en bit upp fortfarande. Ont hade jag och det blev allts svårare att slappna av. Varken värme, bäckenpress, sterila kvaddlar eller lustgas hjälpte speciellt mycket. Fick en livmoderhalsbedövning då jag vägrade ryggbedövning. Den hjälpte bra och jag kunde slappna av. Och då jag kunde slappna av så öppnade jag mig snabbare. Efter 35 minuters krystande, kl 16.45, kom äntligen vår efterlängtade bebis, med handen framför huvudet. När handen tittat ut sträckte bebis på armen och gjorde entré likt superman. :-) Skulle faktiskt själv velat se det!

Det går inte att förklara känslan när vi hörde att denna bebis skrek. Det vi hade så svårt att föreställa oss hade hänt, vi fick en levande bebis. En mirakelbebis. En älskad lillebror.

6 kommentarer:

  1. Underbart att läsa om förlossningen!!
    KRAM

    SvaraRadera
  2. Jag blir så glad o rörd när jag läser din blogg. Jättemycket grattis o lycka till kram Anita

    SvaraRadera
  3. Jag verkligen längtar efter att få höra en skrikande bebis!

    Det måste ha varit en helt obeskrivlig känsla!

    Kramar

    SvaraRadera
  4. Måste varit en fantastisk känsla och höra lillebror!!!

    SvaraRadera
  5. Fint att läsa din berättelse om förlossningen. Både intressant och känslosamt. Längtar själv efter stunden då man får träffa det där lillkrypet som ligger i magen nu.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Helt fantastiskt!!! Väldigt rörd och glad för er skull.
    Kramar
    Malin

    SvaraRadera