Magen

Då har vi plåtat magen första gången denna graviditet. Den är redan stooor. Undrar var detta ska sluta? Blir nog skottkärra in på förlossningen, hoppas bara Jimmie orkar skuffa in mig! :-) Var likadant med Lucas, jag blev stor fort, låg på översta SF-kurvan. Nu har jag dessutom inga muskler som orkar hålla emot och vadderingen på magen är kvar så den trycks ju ut också. På måndag är det 12+0, hoppas att det går vägen nu och dett inte blir något sent missfall. Tycker mig ha känt ett litet fladder där inne men jag är lite osäker på om det faktiskt är bebis jag känner. Är ju så tidigt än men jag kände Lucas redan i vecka 12 också så det är inte omöjligt.

Ser nog ut att vara lite längre gången än v. 11+4...

Så bra jag har det ändå!

Efter två dagars arbetande är jag helt slut och har ont i fogar och rygg. Och det ekar i kylen. Vilken tur att jag då har världens bästa sambo. Han kommer hem från jobbet, duschar och åker gladeligen iväg och storhandlar. Vi skulle ha gjort det tillsammans men jag orkar inte. Vi brukar handla tillsammans ganska ofta för det är roligare så. Han är bäst på det sättet. Och nu då jag inte orkar något och har ont ställer han upp helhjärtat för mig. Alltid och utan att klaga. Fyller vatten i mitt fotbad så mina trötta och frusna fötter får det bra, masserar, lagar all mat (minns inte när jag lagat mat senast), tvättar, handlar och städar. Ja, han gör nog allt och lite till. Och jag ligger i soffan med fjärrisen i handen och orkar knappt byta kanal. Vad skulle jag göra utan honom. I helgen ska han tvätta fönster inför flytten. Och jag... ja, jag hejar väl på från soffan då...

Drömmar

Har börjat drömma mycket igen. Tror det var förra veckan som jag drömde att jag var i min hemby. Och jag kunde flyga. Efter ett tag så flög jag till sportplan. Vid en sluttning där så fanns massor av gravar där endast änglabarn låg. Det var så vackra gravar. Mycket blommor, änglar och minnen. Det var inte en otäck dröm, det var så vacker och fridfullt där.

Två senaste nätterna har jag dock haft mardrömmar. Natten till igår blev jag jagad av stora, elaka vargar och inatt har jag tydligen varit i Indonesien. Till en börja hur härligt som helst för jag skull dyka men helt plötsligt dök en elak diktator upp och skulle haffa oss för tydligen ansågs dykning vara ett försöka att störta honom. Sjuka drömmar man kan ha. Som pricken över i:et så fanns det färggranna ormar överallt som försökte bita mig. Tror det senaste elementet i drömmen kan ha att göra med att jag sett fångarna på fortet med diverse småkryp och ormar i en del av cellerna. Men nu får det vara slut med mardrömmarna, inge kul att vakna genomsvettig och med hjärtklappning mitt i nätterna.

Möte med spädbarnsfonden

Är nyss hemkommen från ett möte med spädbarnsfonden. Tycker det är bra att sitta ner och prata med andra som mist barn. Och lyssna på deras historier. Mötena börjar med att alla tänder varsitt ljus för de barn man mist. Sedan är det fritt att prata. Vissa saker har vi gemensamt och andra saker upplever vi på olika sätt. Är nyttigt att höra andra synvinklar än den man själv har. Det får en att tänka efter och börja tänka i andra banor. Tycker att dessa möten är toppen. Sandra, som håller i mötena, hade på förhand mailat och berättat att en av deltagarna är gravid. Av vi som deltog i kväll är det två som försöker bli gravida. Jag förstår att min graviditet förorsakar blandade känslor. Men jag hoppas också att den kan ínge lite hopp. Även änglamammor kan bli gravida. Men alla vi som satt där har inte så goda erfarenheter av statistik. Att tro att man tillhör den skara som enligt statistiken ska lyckas är svårt. 0,3-0,4% av alla barn dör i magen (tror att det är räknat från 28 fulla veckor iom att detta var gränsen för att ett barn skulle räknas som dödfödd och inte ett missfall tidigare). Det innebär att 99,6-99,7 procent föds levande. Vi tillhör inte den lyckliga mängden. Det är klart att man inte tror att man ska tillhöra den glada och lyckliga skaran oavsett vad det gäller då vi redan en gång råkat ut för det som statistiskt sett inte ska hända. Nästan alla barn föds levande men vi som satt där ikväll fick inte levande barn.

Nästa träff är 4:e oktober och  då är även personal från kvinnokliniken och barn 4 inbjudna. Hoppas att många kommer. Tror det är nyttigt både för oss och personalen.

Shopping

Innan vi for till graven igår var vi på shoppingtur. Resultatet blev en grill och gräsklippare på rea och en soffa som det också var lite kampanj på! Eftersom vårt förråd är fullt med diverse skrot så sitter jag nu och tittar på både grillen och gräsklipparen här inne. Hur ofta har man en gräsklippare inne i lägenheten? :-) Gräsklipparen och grillen har gott sällskap bland alla lådor vi packat. Kaos med andra ord, men det gör inget. Vi ska ju få flytta till huset alldeles snart. Bara några veckor kvar! :-)

5 månader

Idag är det fem månader sedan vår Lucas föddes. Har nyss varit förbi graven och hälsat på. Stod där och grät en stund. Tiden har gått otroligt fort men samtidigt otroligt långsamt. Snart ett halvår sedan. Kan än idag inte förstå hur man kan överleva ett sånt besked. Men på något sätt går det. Världen rasade samman under våra fötter den dagen. Svart och tomt. Och denna saknad som sliter i bröstet. Att varje dag vakna och inse att något är fruktansvärt fel. Varför måste man gå igenom något så omänskligt? Detta eviga varför...

Saknar dig otroligt mycket, älskade son... Du finns i våra hjärtan för alltid och du kommer alltid att vara en del av vår familj. Vår älskade ängel.

Lite jobbigare

Har haft några jobbigare dagar nu. Börjar bli bättre. Ett av skälen till att det känts tyngre är att jag fick mitt arbetsschema för några dagar sen och då var jag lagd att jobba på förlossningen en del av mina arbetspass. Jag hade precis stigit på mitt kvällspass när jag kollade igenom schemat och började storgråta. Det kröp i hela kroppen på mig och bara tanken på att behöva jobba där fick mig att vilja springa hem och lägga mig under flera lager täcken och inte kliva upp på flera månader. Det löste sig med det för jag sa att det inte kommer på fråga. Ska jag behöva vara på förlossningen så sjukskriver jag mig de dagarna alternativt att jag låser in mig på toan och gråter mig igenom alla pass. Och det lär ju inte vara så populärt hos mina kollegor för det går inte att vara en person kort med så många barn på gång. Förresten har jag världens bästa kollegor. När jag böt ihop tog dom hand om mig, tog ut mig till personalrummet och satt där med mig tills jag lugnat mig! De är så förstående och jag är så tacksam över att de finns vid min sida när det blir jobbigt. Tack!

Aj

Har haft lite mer ont i mina fogar sen jag jobbade i helgen. Vi hade grymt mycket jobb och sprang nästan oavbrutet tills vi gick hem. Det tär på mina fogar. Känns som jag har träningsvärk i hela rumpan (japp, så vältränad är jag :-S). Och idag är fogarna riktigt besvärliga. Jag har ont och det knakar i ryggen, har svårt att gå och böja mig ner. Undras var detta ska sluta?? Men, som jag sagt tidigare, jag går igenom vad som helst bara det ger oss ett levande barn! Synd bara att det inte är någon garanti...

Samvetet

Härom kvällen låg jag och tänkte på framtiden innan jag skulle sova. Jag kom att tänka på min födelsedag. Det är nämligen så att jag fyller 30 i mars nästa år. Planen var att vi skulle åka till Egypten tillsammans med de nära och kära som hade möjlighet att komma med. Jag hade sett ut ett ställe i Egypten där det ska finnas fina dykmöjligheter. Jag älskar nämligen att dyka. När vi var i Thailand över nyår var jag ju gravid och kunde inte dyka så jag tänkte att jag skulle få dyka hur mycket jag vill när jag fyller 30 istället. Nu blir det ju inte så. Förhoppningsvis är jag höggravid på min födelsedag så några resor blir det inte. Och visst är jag glad över det MEN det var ju inte så det skulle vara. Det var inte det vi hade planerat. Vi skulle vara en liten, lycklig familj. Inte en änglafamilj. När jag ligger och tänker på detta så kommer skuldkänslorna igen. Denna gång har jag skuldkänslor gentemot den lille i magen. Att jag tänker att det inte var så här det skulle vara. Jag skulle inte vara gravid nu utan vi skulle njuta av att vara småbarnsföräldrar. Dessa skuldkänslor tar visst aldrig slut. Oavsett vad som händer, vad jag gör eller tänker så finns det tydligen alltid något att ha dåligt samvete över. Suck. Jag är överlycklig att vara gravid men känslorna är motstridiga. Säkert inte så konstigt att de är det. Jag önskar att jag kunde få vara lycklig utan dåligt samvete, att jag kunde få sörja utan dåligt samvete och försöka fortsätta mitt liv på knaggliga ben utan dåligt samvete!

10+0

Idag går jag in i vecka 11. Inte många veckor kvar nu av ökad missfallsrisk. Hoppas, hoppas det går vägen denna gång! Illamåendet och tröttheten fortsätter. Jobbade lördag och söndag och var mycket trött igår kväll. Gick och la mig vid 18.30 igår och vaknade vid 10 imorse (dessutom var det min väckarklocka som väckte mig). Känner mig som en ny människa idag! :-)

Något gott ur allt elände

Ni är många som berättat att mitt skrivande hjälper er på olika sätt. Änglaföräldrar skriver att det hjälper dom i sitt sorgearbete och andra, med eller utan barn, att det fått dem att inse hur värdefullt livet är. Det är det jag önskar. Att mina erfarenheter och Lucas död kan vändas till något positivt och hjälpa andra. Det glädjer mig att det gör det. Lucas kanske inte dog förgäves om det på något sätt kan hjälpa andra. Att hans död påverkar människor som inte känner mig, oss eller honom, det är stort! Större än det finns ord!

Tack för att ni berättar det för mig!

Ett mail som berörde

Idag fick jag ett mail av en annan änglamamma. Ett mail som berörde mig mycket. Den änglamamman och hennes syster skulle också ha barn samtidigt men precis som för mig och min syster så förvandlades glädje till sorg. Det var så skönt att läsa att de motstridiga känslor jag har när det gäller min systerson, de är jag inte ensam om. Det är så jobbigt att inte känna endast glädje och kärlek när jag ser eller pratar om min systerson. Att det ska finnas andra jobbiga känslor också. Nu vet jag att jag inte är ensam om mina känslor. Tusen tack för att du tog dig tid att skriva till mig, det berörde mig så otroligt mycket!

Efterlysning!

Vi har lånat ut vår webbkamera men kan inte komma på till vem det var och nu behöver vi den igen! Den som känner sig träffad, snälla hör av dig! Blir tokig då jag inte kommer på vem. Skyller det på gravidhormonerna, jag var nämligen gravid med Lucas då vi lånade ut den, vad min käre sambo skyller på vet jag inte, skendräktighet kanske!? :-)

Bilden är hämtad från dvdmannen.se

Orättvisa

Så orättvist att de går bra för de som ändå inte bryr sig om sina barn... Ibland är mitt jobb verkligen inte lätt! Är väldigt bitter just nu...

Kontroller under graviditeten

Fick en fråga om uppföljning under denna graviditet. Det kommer att bli annorlunda, fler uppföljningar än med Lucas. Jag kommer att få göra fler ultraljud på specialistmödravården och även ha kontakt med en läkare. Då vi gör rutinultraljudet kommer vi att träffa vår läkare och göra upp en plan för resten av graviditeten. Sen så får vi se hur det känns mot slutet. Än så länge är jag ju lugn men jag vet inte hur jag kommer att reagera när det närmar sig v 35. Om Lucas hade dött i fullgången tid så skulle det finnas möjlighet att bli igångsatt före den veckan men man sätter inte igång någon så tidigt om det inte finns medicinska indikationer. Och jag vill ju inte heller att de gör det då jag vet att barn mår bättre om de får vara kvar i magen till fullgången tid. Vi får se hur det blir men jag kommer att få de kontroller jag behöver för att inte gå omkring och vara orolig hela tiden. Jag hoppas det är en livlig krabat där inne och att jag aldrig behöver bli orolig för att bebisen inte rör sig. Jag var ju aldrig riktigt orolig med Lucas heller före det verkligen var något som var fel. Och det är så jag försöker tänka nu. Så länge allt känns bra i kroppen så är allt säkert bra. Sen så vet man ju aldrig. Finns tyvärr inga garantier. Att kunna vara helt lugn och avslappnad innan jag har bebisen i min famn tror jag inte är möjligt men jag kommer att göra mitt bästa. Är ju inte bra om jag går omkring och oroar mig heller. Inte lätt men det ska gå på ett eller annat sätt!