Värsta veckan i våra liv

Vecka 12 var en mardrömsvecka för oss och våra nära. Måndagen började med dåliga nyheter, en nära anhörig hade fått beskedet att hon har bröstcancer. Ofattbart. Jag tänkte att det var så himla tur ändå att jag hade havandeskapsledigt, jag skulle ju ha all tid i världen att kunna hjälpa och stötta.

Onsdag började som vanligt, lunchade med en vän och vankade sedan runt på stan. Tittade på bebisgrejer men allt var redan inhandlat och jag ville inte köpa mer kläder förrän jag visste om det var en liten tjej eller kille där inne. Under kvällen märkte jag att det var lugnare i magen än det brukar vara. Har alltid varit en livlig krabat därinne så jag blev orolig och jag och min sambo beslöt oss för att åka in till förlossningen för en koll. När jag låg på britsen, uppkopplad till CTG-maskinen, blev det full fart i magen. Bebben sparkade för fullt och kurvan såg riktigt bra ut. Vi blev lättade och åkte hem, tänkte att det nog börjar bli trångt därinne och att den vänt sig så att jag har svårare att känna alla rörelser.

Torsdag morgon när jag åt frukost var allt som vanligt, bebben protesterade när jag satt framåtböjd för att äta, som den alltid brukade göra. Sen var det lugnt. Vid 14-tiden fick jag en liten buff och sedan kände jag aldrig något mer. Blev lite orolig men det var ju samma sak kvällen innan. Under natten vaknade jag flera gånger och noterade att det var alldeles lugnt i magen.

På fredag när jag vaknade försökte jag all trixs jag kunde för att försöka "väcka" bebben. Jag drack litervis med iskallt vatten, lyste med lampa på magen, satt i ställningar jag visse bebben inte gillade, utan resultat. Jag var riktigt orolig igen. Jag ringde min sambo på jobbet och sa att jag skulle åka in till förlossningen för koll igen men att det nog inte var någon fara, allt hade ju sett bra ut några dagar innan. Jag sa att han inte behövde komma med, det är säkert ingen fara.

När barnmorskan på förlossningen satte CTG-dosan mot magen hörde vi hjärtslag på 135-138 spm som sedan sjönk. Jag drog ändå en lättnadens suck för nu hade vi ju hört att det fanns hjärtljud iaf, mådde bebben dåligt var det ju bara att "plocka" ut den. När vi suttit där några minuter insåg vi att det var mina hjärtslag som registrerades, hade en del sammandragningar och under varje sammandragning steg min puls. Barnmorskan hämtade en läkare som fick kontrollera med ultraljud. Under tiden var det enda jag kunde tänka "det är klart allt är bra, man kan inte få två dåliga nyheter samma vecka, det finns inte, det går inte... " Det var de längsta minuterna i mitt liv. Jag såg själv skärmen och såg ju att hjärtat inte slog... jag frågade läkaren om och om igen om han kunde se några hjärtslag, det kunde han inte.

Jag bröt ihop, tårarna rann, det blev helt tomt. Det här kan inte hända, får inte hända. Bebisen ska ju snart komma, vi ska ju bli en familj. Jag ringde min sambo som snabbt var där, vi bara stod och höll om varandra och grät. Det var ju inte så här det skulle bli. Det bästa som hänt i våra liv hade på några få minuter förvandlats till det värsta som kan hända.