Jobba igen?

Gårdagen var jobbig, mycket tankar som snurrade runt i huvudet. Tårarna kom lätt. Det är väl så det kommer att vara ett bra tag till. Upp och ner, bättre och sämre dagar. Det är det som gör mig orolig inför att börja jobba. Vad händer om jag inte klarar av det och börjar gråta inför patienterna? Hur ska jag svara på frågan om jag har barn? Vill ju berätta att jag har en son. Känns som att jag "förnekar" honom om jag säger att jag inte har barn. Samtidigt så vet jag att det kommer följdfrågor om hur gammalt barnet är. Varje gång jag hittills berättat vad som hänt för någon som inte vetat, har jag börjat gråta. Och hur tar föräldrarna emot sådan information? De kanske redan är rädda att något ska hända deras barn och då blir det plötsligt så verkligt att sådana saker faktiskt händer... Många frågor som dyker upp och jag har ingen aning om hur jag ska/kommer att beté mig. Det är verkligen en nackdel att jag har det yrke jag har just nu. Förhoppningsvis kommer jag att kunna vända allt som hänt mig/oss till något positivt och kunna dra fördel av det i mitt yrke men nu känns vägen dit lång. Oändligt lång.

Jag är inte det minsta orolig när det gäller mina kollegor. Jag vet att jag/vi har stort stöd bland dem och de kommer att ha förståelse för mig och min situation på jobbet. Dock vill jag inte bli en belastning. När jag var gravid på slutet, före havandeskapsledigheten, kände jag mig mer som en belastning än en resurs och det var jobbigt. Jag är inte van att känna mig långsam och otymplig och jag hatar att be om hjälp "bara" för att jag t.ex. får ont av att göra det själv. Nu är ju situationen annorlunda men det skulle inte förvåna mig om jag inte orkar ha hand om en del av patienterna för att jag inte är tillräckligt stark psykiskt och då är det mina kollegor som drabbas istället... Jag hoppas innerligt att det inte blir så.

Detta hinner kanske ändras innan jag börjar jobba. Är sjukskriven maj ut. Under denna period ska jag ta mig till jobbet och prata med mina kollegor och känna hur det känns att vara tillbaka där allt det hemska började, och där jag födde vår lille ängel. Utifrån det får jag gå vidare, börja arbetsträna och succesivt öka arbetstiden tills jag kan jobba heltid igen.

Det är inte bara mitt yrke som är jobbigt i processen att ta sig tillbaka till arbetslivet. Att vara inställd på att vara hemma och ta hand om sitt barn i över ett år och sedan inse att det inte blir så är också en stor omställning. Det kräver tid att ställa om sig och acceptera att alla de planer vi haft inte kommer att bli av. Det känns ändå som att jag redan kommit en bit i den processen. Jag tror att den jobbigaste biten kommer att vara att ta hand om blivande och nyblivna föräldrar. De ska få/har fått de vi inte fick, en lycklig familj.

Jag har aldrig trott att jag någonsin, på allvar, skulle tycka att jag valt fel yrke. Jag har kämpat så hårt för att få min barnmorskelegitimation (som alla andra barnmorskor också gjort)och nu kommer jag på mig själv att ibland önska att jag jobbade med något annat. Ett yrke utan kontakt med andra människor vore så enkelt... Jag hoppas verkligen att jag ska kunna få bort dessa tankar. Jag vet ju hur glad och stolt jag känt mig över att vara barnmorska...