"They say that memories are golden,

well maybe that is true.

I never wanted memories, I only wanted you.



A million times I needed you,

a million times I cried.

If love alone could have saved you


you never would have died.



In life I loved you dearly,

in death I love you still.

In my heart you hold a place

no one ever could fill.



If tears could build a stairway

and heartaches make a lane,

I´d walk the path to heaven

and bring you back again.



Our family chain is broken

and nothing seems the same.

But as God calls us one by one,

the chain will link again."



Author unknown




tisdag 27 april 2010

BP 27/4

Idag är den dag som Lucas var beräknad att födas och imorgon är det en månad sedan han föddes... Många speciella dagar nu. Imorgon ska vi försöka se om vi hittar några fina lyktor och blommor att lägga vid graven. Vill att det ska bli sommar och att tiden ska gå så det kan börja växa gräs och blommor vid graven, ser inte så fint ut nu med all sand och jord. Vi ska göra det till en fin plats för Lucas och troligen kommer han att få en mycket speciell gravsten. Kommer att bli så fint där med dammen nedanför i sommar.

Å ena sidan känns det som att tiden flyger iväg och å andra sidan känns det som att tiden står still nu. Dagarna flyter ihop och jag får inte mycket gjort, helt plötsligt är det helg igen. Men jag vill att tiden ska gå snabbare av många skäl. Vill att det ska kännas lättare och inte göra lika ont när jag tänker på Lucas. Vill också ha ett barn hos mig, vill spola fram tiden tills den dagen är kommen.

Känns extra jobbigt ibland då det är många runt oss som antingen fått eller ska få barn. Jag är naturligtvis glad för deras skull men ibland känner jag ett sting av avundsjuka, det var ju detta vi också skulle få. En liten familj. Istället blev vi en änglafamilj. Hur många gånger har jag inte undrat hur livet kan vara så grymmt och orättvist... Varför får vi inte ha vår lille ängel hos oss?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar