Förlossningen

Lördag mogon var tung. Försökte äta för att få energi inför förlossningen men fick bara i mig en tugga av mackan. Vet att min kropp reagerar så när jag mår dåligt psykiskt.

Under förmiddagen for vi in till förlossningen för ingångsättning. Kändes tryggt att komma dit, vet att mina kollegor är duktiga. Vi fick samma rum som kvällen innan. Då det inte gick att ta hål på hinnorna fick jag en tablett vaginalt för att mjuka upp och utplåna livmodertappen. Vi fördrev tiden genom att prata och spela kort. Hela situation kändes så overklig. Snart skulle vi bli föräldrar men vi skulle inte få ta hem vårt barn efteråt. Efter några timmar var sammandragningarna kraftigare och kom ganska tätt men ännu så gick det bra att andas igenom dom. Vid 18-tiden var status fortfarande oförändrat och jag fick en till tablett vaginalt. Jag började använda mig av varma rispåsar och min TENS-apparat.

Vid 21-tiden var sammandragningarna riktigt kraftiga och jag började må illa och kräkas. Började även frossa och jag låg i sängen och skakade. Hade ingen feber och frossan var troligen kroppens sätt att reagera på låga energinivåer och sömnbrist. Jimmie blev lite rädd då han aldrig sett mig så förut. Tyvärr hände det ändå inte så mycket och efter att jag kräkts avtog sammandragningarna. Kände mig lite uppgiven då min kropp inte ville reagera men så är det ju. I vecka 35 är kroppen inte inställd på att föda barn. Även frossan blev bättre och under natten kunde jag slumra lite mellan undersökningarna och inläggning av mera tabletter.

Vid 05.30 på morgonen kunde barnmorskan äntligen ta hål på hinnorna. Nu var vi ett steg närmare! Redan värken efter kändes mycket mer och snabbt blev värkarna riktigt jobbiga. Jag fick sterila kvaddlar och började andas lustgas. Lustgasen var otroligt härlig, blev riktigt lullig av den och den tog bort det värsta av smärtan till en början. Vid 07 hjälpte inte lustgasen så bra längre. Bad barnmorskan kontrollera status och till min stora besvikelse hade inget hänt trots all smärta. Fick då en livmoderhalsbedövning (PCB) som tog otroligt bra. Fortsatte andas lustgas under värk och återigen blev jag sådär härligt snurrig i huvudet. Efter ca 50 minuter hade jag ordenligt ont igen. Kände mig ordenligt förstoppad och förstod att något måste ha hänt men jag trodde ändå inte att SÅ mycket hade hänt. Jag var helt öppen och huvudet stod nästan mot bäckenbotten, snart dags att krysta. Yes, äntligen. Vi började gråta, snart skulle vi få se vårt älskade barn.

Jag kände hur min kropp ville att jag skulle krysta. Ont gjorde det, ville inte riktigt trycka på men det gick ändå inte att hålla emot. Frågade barnmorskan om om bebis hade hår, det hade den. Jag krystade i 13 minuter, sedan var bebis ute! Det var som att alla höll andan när bebisen kommit ut, men det förblev tyst... inget skrik som skar genom rummet. Hoppet är det sista som lämnar en människa. Tårarna rann.

Vi fick äntligen se vår lilla son, han var så fin. Tio fingrar och tio tår. Han var perfekt. Han liknade min sambo, förutom näsan som liknade min. Inget som kunde förklara det hemska kunde ses. Jag fick upp honom på mitt bröst, min älskade son. Varför kunde du inte få leva?