Efter att vår lilla son Lucas fötts fick vi ha honom hos oss så länge vi ville. Barnmorskan mätte och vägde honom. Han vägde 2295g och var 49cm lång. Hon hjälpte oss klä på honom de kläder vi själva valt ut och tagit med. Han blev så fin i sina kläder. Dessa kläder kommer han också att begravas i.
Vi tog många foton vilket vi är glada över. Vi har nu förstorat några av fotona och dessa står nu framme tillsammans med en liten ängel som en vän skickade oss. Barnmorskan tog hand och fotavtryck och klippte en liten hårlock att ha som minne. Vi har också sparat nummerbanden som jag och Lucas fick. Vi kommer att göra en minnesbok av allt detta, bilder från ultraljudet, min gravida mage och begravningen. Det känns extra viktigt att ha fina minnen att titta på då vi inte får ha honom hos oss.
Mina föräldrar kom dit och fick se och hålla honom. Jag tror det betydde mycket för dom att få komma dit och hålla sitt barnbarn. Dessutom känns det viktigt för mig, det är fler som har sett honom och som kan minnas honom. Tyvärr kunde inte min syster komma hit då hon var gravid och snart skulle föda. Jag vet att hon så gärna skulle ha velat vara här och se och hålla honom men jag vet att hon var med oss i tankarna.
Eftersom jag mådde bra efter förlossningen kunde vi fara hem då vi kände oss redo. Innan vi for hem fick vi följa Lucas till patologen. Jag åkte rullstol och höll honom i min famn. Att lämna honom där är det svåraste jag har gjort. Jag ville ju bara få ta hem min son, amma honom och ta hand om honom. Nu var vi tvungna att lämna honom i ett kallt rum hos främmande människor. Hur kan livet vara så grymt?
Under hela vår vistelse på förlossningen blev vi väl omhändertagna av personalen. För mig kändes det tryggt att det var mina kollegor som hade hand om oss, det var personer som jag känner och som jag vet är duktiga. Dessutom kändes det bra att de känner mig och vet hur jag är och hur jag uttrycker mig. Att jag kände mig trygg fick även min sambo att känna sig trygg. Vi är båda överens om att det inte kunde ha blivit bättre. Min sambo tycker att jag har så fina arbetskamrater och det gör mig stolt. Jag förstår att situationen måste ha varit jobbig för dom och att ändå kunna ta hand om oss så bra är otroligt starkt. Tack för att ni gjorde våra minnen så fina!
Produkter att testa
13 år sedan
Tack för att jag får läsa, du skriver så fint. Det är så smärtsamt att läsa om när ni fick lämna Lucas på patologen, som du skriver hur kan livet vara så grymt?! Kram
SvaraRaderaDu är så modig Ann-Louise, det känns så fint att få ta del av dina tankar, du skriver så känslosamt och jag blir så ledsen för eran skull. Tårarna bara rinner och livet känns verkligen så orättvist, någonstans försöker man ju hitta en mening med allt som händer för att kunna LEVA vidare, inte bara stå ut. Men vad kan då meningen med det som hänt er vara? Ingen kan ju vara bättre mamma o pappa till lille Lucas än er. Det kanske är just det som var meningen, han hade en annan uppgift men ville komma till jordelivet och få känna kärlek, eran kärlek innan han drog vidare, och Lucas får leva vidare på jordelivet genom er, era foton, minnen och berättelser om honom.
SvaraRaderaOch som du själv skriver, du kommer att vara ett stort och ovärderligt stöd för andra änglaföräldrar. Stor kram.
Vad modig du är som skriver om dina tankar, känslor och vad ni varit med om. Det ni varit med om är fruktansvärt, ingen borde få uppleva sådant. Styrkekramar till er!
SvaraRaderaÅh vad jag känner igen det du skriver. Det svåraste för mig var just att lämna min son. Gå ut från förlossningen utan honom. Orden räcker inte till för att beskriva den känslan. Det gör mig ont att andra har och kommer vara tvungna att gå igenom samma sak. Samma känsla.
SvaraRaderaTack för att du skriver. Det hjälper nog många änglaföräldrar. Det hjälper mig.
Tack för era fina kommentarer!
SvaraRaderaSom ni skriver, ingen borde någonsin behöva gå igenom något sådant här. Ingen.