Efter beskedet

Efter beskedet fick vi ett eget rum. Läkare och barnmorska prata med oss, berättade vad som skulle hända nu. De tog fostervattensprov, blodprover och odlingar för att eventuellt kunna hitta någon orsak till det hemska. Vi fick veta att i ca hälften av alla fall får man inget svar på varför det hände. Vi ställde in oss på att aldrig få veta vad som gått fel men vi hoppades att vi skulle få veta. Friska barn dör inte hur som helst i magen. Fast det är ju det de tyvärr gör ibland, plötslig spädbarnsdöd kan även drabba ofödda. Grymma liv.

Vi fick välja om vi ville stanna kvar över natten eller åka hem och komma tillbaka följande dag för igångsättning. Vi valde att åka hem. Ville komma bort från sjukhuset ett tag.

När vi kom hem satte vi oss i soffan och bara stirrade framför oss. Detta var en mardröm, vi väntade bara på att vakna upp. Vi grät. Redan nu började tankarna om framtiden komma och vi var överens om att vår ännu ofödda bebis skulle få ett syskon, så snart som möjligt. Inte för att ersätta bebis i magen, det är omöjligt, utan för att vi nu inom snar framtid kommer att vara föräldrar utan barn att ta hand om. Det vi förberett oss på så länge och som vi längtat efter så mycket hade blivit så fel. Längtan efter barn var nu ännu starkare.

Under natten kom mina föräldrar och min styvpappa hit. De hade kört hela kvällen/natten från Vasa då ingen båt skulle gå förrän söndag. Att flyga Vasa-Stockholm-Umeå var tydligen också omöjligt en lördag. Det var så skönt att se dom. Jag kände mig med ens som en liten flicka igen och ville bara bli ompysslad av dom, vilket jag blev. Mamma stannade kvar en hel vecka och såg till att vi fick i oss mat och tog promenader med oss varje dag. Tack underbara mamma!!