Gott Nytt År

Vill önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Umgås med era nära och kära och ta hand om varandra.

Kramar

2010

Då är det snart ett nytt år. År 2010 började bra för oss. Vi skulle få vårt första barn och var spända och förväntansfulla. Det nya året firades in i Thailand tillsammans med min familj. Jag och syrran hade varsin stor mage. Det var många diskussioner om hur tätt barnen skulle födas och vad det skulle bli.

I februari fick jag havandeskapspenning. Det var mycket efterlängtat pga mina fogbesvär och frekventa sammandragningar.

I mars låg jag i en hängmatta på vår balkong under dagarna och njöt av vårsolen och läste massor med böcker. Allt var klart inför bebisen ankomst. I vårt  sovrum stod en bäddad spjälsäng och väntade. Alla bebiskläder var tvättade och sorterade. Jag hade ett litet hopp om att bebis kanske skulle välja att titta ut lite tidigare än vid 40 fulla veckor pga de täta sammandragningarna jag hade.

24:e mars blev jag orolig. Bebis hade varit ovanligt stilla och svarade inte på mina knuffar. Vi åkte in för kontroll och allt såg bra ut. Lättade åkte vi hem. Jag sa åt bebis att den inte får skrämma mamma och pappa på det sättet igen. 26:e mars var bebis helt stilla. Ingen knuff, ingen rörelse alls. Åkte in och fick det värsta besked man kan få. På några sekunder förvandlades det bästa året i vårt liv till det värsta. 28:e mars föddes den finaste gossen i världen, vår älskade ängel. Lucas.

Tiden efteråt känns väldigt suddigt. Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Nu har det gått nio månader. Ofattbart att man kan överleva förlusten av sitt barn. Det borde vara omöjligt men vi och alla andra änglaföräldrar är bevis på att det går. Men det tar tid. Och glömmer och går vidare det gör man aldrig. Man lär sig bara leva med sorgen och saknaden.

Mitt i allt köpte vi hus och det svarta året blev lite ljusare då jag blev gravid igen. Men med graviditeten kom även skuldkänslorna, rädslan och oron. Känslan av att svika Lucas. Tankar om missfall. Tankar om hur det kommer att sluta. Samtidigt med dessa känslor har jag ändå kunnat njuta av att vara gravid igen. Jag gillar min stora mage, jag njuter av varje rörelse där inne och jag fascineras återigen av vilket mirakel det är som sker där inne. Men jag märker även att jag blir mer orolig i takt med att magen växer.

Jag har under tiden som gått lärt mig mycket om människors beteende, insett vilka som är våra sanna vänner och lärt mig uppskatta nya saker i livet. Jag har även analysera mig själv, hur jag fungerar och beter mig. Jag har bearbetat och bearbetar fortfarande sorgen. Jag har fått nya vänner och tagit del av många änglaföräldrars öden. Allt på gott och ont.

Nu hoppas vi att år 2011 blir ett ljusare år. Att allt går bra och Lucas får bli storebror till en levande lillasyster eller lillebor. Att vi också får uppleva det "vanliga" föräldrar gör. Hoppet är det sista som försvinner. Vi tar med oss hoppet in i det nya året.

Tack alla fina människor runt oss som stöttat, lyssnat och orkat ta del av vår stora sorg. Ni betyder mycket för oss. Ni finns i våra hjärtan för alltid, vi glömmer er aldrig. Utan er skulle sorgen varit ännu större av bära. Nu hoppas och önskar vi att ni även får dela den kommande glädjen med oss.

Ett stort tack också till er som orkat läsa och kommentera bloggen. Det har betytt mer för mig än ni kan ana.

En systemkamera

Nu har vi köpt en nikon D3100. Oj, vad det ska plåtas nu. Har många människor runt mig att terrorisera nu då min mamma, styvpappa och syster med familj är här över nyårshelgen! :-) Kul! Hoppas det blir mycket fina kort att lägga upp här i framtiden. Har ju lovat att lägga ut lite bilder på huset så det ska väl snart kunna ordnas.

Bilden är från cyberphoto.se

Tungviktare

Ultraljudet idag gick bra. Lilla pyret växer så det knakar. Dagens uppskattade vikt: 1246g (-0,7%). Uppskattad vikt för dryga två veckor sedan: 806g (-9,3%). Undras om det är all julmat och allt julgodis som gjort det?! :-) Flödet i navelsträngen var fint och den lille rörde sig som den ska. Den ligger på tvären, tänk att det finns utrymme för det än. 28 hela veckor är nu gjorda och dagen då vi kommer att få se vår älskade närmar sig med stormsteg. Längtar fruktansvärt mycket just nu!

Jobb

Räknade nyss dagar. 3 dagar kvar att jobba detta år. YES! Men det bästa är att jag bara har 14 dagar kvar att jobba före jag får havandeskapspenning!! Om den blir beviljad förstås men det borde den bli...

Imorgon är det inbokat ultraljud. Spännande att se hur mycket den lille vuxit sen sist!

Julafton

Gårdagen började inte så bra. Vi for till graven tillsammans med Jimmies bror och hans fru. När vi kommer dit upptäcker vi att någon klampat rakt över Lucas grav och klivit sönder en av änglarna. Inte roligt. Den var inte översnöad. Den syntes bra och ändå har någon trampat sönder den. Så otroligt respektlöst. Tårarna bara sprutade. Har lagt ner så mycket tid och omtanke på graven och så klampar någon bara över allt utan att tänka sig för. Så gör man väl inte. De hade inte ens brytt sig om att lägga alla delar tillsammans i en hög och visa att det kanske var ett misstag som de var ledsna över. Tur att det visade sig att alla delar går att limma ihop igen utan att det syns allt för mycket. Men ändå, det är inte det materiella det handlade om... Som om julafton inte var svår nog ändå.

Tur att resten av julafton blev lyckad. Vi åt god mat, öppnade julklappar och hade riktigt trevligt. Klockan 15.00 tände vi ett tomteljus för vår älskade ängel.

GOD JUL

Vill bara önska alla en riktigt GOD JUL. Vi ska göra vårt bästa för att få en fin jul men det är klart att saknaden blir extra stor en helg som denna. Imorgon blir det besök vid graven. Då ska vi tända massor av ljus och så ska Lucas få en liten tomte. Han måste ju också få lite julfint.

Bh-problem

Var ju på Twilfit och shoppade bh:ar för några veckor sedan. Köpte två stycken som kändes bra. Tyvärr köpte jag med bygel. Problemet nu är att de skaver mot min mage när jag sitter. Antingen är det min mage som vuxit mycket eller så är det tyngdlagen som påverkar mina växande tuttar. Tror tyvärr att det är en kombination av båda... Förhoppningsvis får jag användning av bh:arna efter graviditet och amning.

Barnmorskebesök

Var på MVC igår. Allt såg bra ut. Mitt blodvärde har stigit till 131 så jag slipper järntabletter! Trots alla kakor och allt julgodis som slunkit ner under min bakningsnoja så håller sig blodsockret fint. Magen växer som den ska, ligger exakt på medellinjen. Med Lucas låg jag ovanför, speciellt från början av mätningarna. Har haft en känsla av att jag inte har lika stor mage nu. Från början drog den iväg men det är inte så konstigt med tanke på hur tätt det är mellan graviditeterna. Men den har stagnerat och växer i lugn och fin takt nu. Jag kanske inte behöver åka skottkärra in till förlossningen! :-) Flj låg runt 145 spm.

På måndag är det dags för ultraljud. Alltid lika roligt att se den lille, speciellt då allt sett bra ut hittills.

Suck

Läste en insändare i dagens VK. En undersköterska som skriver att sjuksköterskor minsann har delegerat ut alla sina arbetsuppgifter åt undersköterskor och själva bara sitter och pratar med varandra och dokumenterar ibland. Står även att sjuksköterskor inte behöver jobba lika mycket storhelger som undersköterskor. Denna undersköterska hävdar att hon jobbat inom vården i 30-40 och därför kan hon säga att det är exakt såhär det fungerar inom vården. Hennes insändare är ett svar på en insändrare från 8/12 som jag tyvärr inte läst.

Jag blir så less när jag läser sånt här. Det inkluderar även sjuksköterskor som hävdar att undersköterskor inte gör något. Skriver man som ovanstående om något av yrkena så har man inte mycket koll överhuvudtaget. Jag började som undersköterska, läste vidare till sjuksköterska och sedan till barnmorska. Jag har jobbat inom alla tre yrkena och jag kan säga att det är lika mycket jobb inom alla kategorierna, det är endast arbetsuppgifterna som skiljer sig åt mer eller mindre. Men dit jag vill komma är att hur ska vi kunna förvänta oss att våra yrken ska värderas högre om vi inte ens kan värdera våra egna kollegor? Om vi inte ens kan uppskatta och respektera våra kollegor hur ska då andra kunna uppskatta och respektera det vi gör? 

Tur att de flesta inte har sådana extrema åsikter, då skulle det inte vara roligt att jobba inom vården. Men det är synd att det är såna som syns i media och smutskastar våra yrken. Nä, visa uppskattning istället så kanske politikerna till slut förstår att vi alla är vikiga och att vi alla behövs.

Så sant

"Vi lever i en kultur där lycka och framgång är vår strävan och vår sociala kontaktkod. Om man pratar om sorg och elände är man svår att ha med att göra, eftersom vi inte är vana att prata, dela känslor och dela erfarenheter i dessa djup"

Kristina Grahn i tidningen spädbarnsfonden nr 3

Olika verkligheter

Än en gång slog det mig hur konstigt mitt liv har blivit. Såg en statusuppdatering (av en nybliven mamma) på facebook: "Måste ut och köpa blöjor i snön, blää". Min statusuppdatering igår borde då ha varit "Måste skotta bort all snö, som går upp till knäna, från min sons grav, blää"...  Ni kan ju gissa vilket av ovanstående jag hellre hade gjort. Snacka om att vi lever i olika verkligheter.  Och snälla missförstå mig inte. Jag har förståelse för att barnföräldrar tycker vissa saker är mer eller mindre jobbiga, saker som jag längtar efter att få uppleva. Och man har rätt att tycka det är jobbigt. Men ibland blir det jobbigt för mig. Idag högg det till i mitt hjärta. Jag vill ha sömnlösa nätter, blöjbyten, ömma bröst och barnskrik. Förstå så härligt att ha ett barn som kan skrika och gråta. Jag skulle göra vad som helst för det...

Snöyra

Idag är jag glad att jag tog mig hem helskinnad från jobbet. Genast efter jag slutat for jag till graven och skottade bort några hundra kubik snö. Snacka om att himlen öppnat sig senaste dygnet. Många gravar är igensnöade och gravstenarna begravda under all snö. Spöket laban syns inte från vägen men när man går längs den uppskottade stigen så ser man honom till slut. Lika glad som vanligt! Efter besöket på kyrkogården började den livsfarliga resan hem. Är nog första gången sedan vi flyttade som jag önskat att vi bodde närmare stan än de 3 mil vi nu har. Snön vräkte ner och försämrade sikten. Inte nog med det så yrde bilarna upp ännu mera snö. Det enda jag såg för all snörök var svaga bakljus på bilen framför, bakljusen försvann varje gång vi mötte en bil för då yrdes ännu mera snö upp. Livsfarligt. Det var bara att hålla avståndet och hoppas att bilen framför inte skulle behöva tvärnita för då hade det smällt. Fanns inte en chans att se något. Är tacksam övet att resan hem gick bra och utan missöden. Inte alla som har samma tur i detta väder. Så alla ni som ska ut på vägarna, tadet lugnt. Det är bättre att komma fram sent än inte alls!

Hmmm...

Har suttit och funderat på det här med att förlora ett barn. Vilka likheter och skillnader finns det när det gäller tankar, känslor och omgivningens reaktion om man förlorar ett lite äldre barn vs ett barn i magen. Det  känns som att det går åt mycket kraft till att få bekräftat från omgivningen att man faktiskt förlorat ett barn när barnet dött i magen. Känns som att en del inte tycker det är lika hemsk som när ett barn som har levt utanför magen dör. Många änglaföräldrar (inklusive jag och Jimmie) går omkring och funderar över vad man ska svara om man t.ex får frågan om man har barn. Funderar de som mist äldre barn över det också? Om någon som förlorat ett äldre barn läser detta så berätta gärna hur ni upplevt/upplever det. Jag är väldigt nyfiken på hur det är och om någon har en teori om varför så är ni välkomna att dela den.

Bakningsförbud

Nu har jag totalt bakningsförbud. Det är fullt i frysen och jag har inga fler lådor att lägga allt det goda i. Så här kommer bilderna på det jag gjorde idag och nu blir det inge mer förrän allt är uppätet.

Mandelmums. Tack Maria för receptet!



Rocky Roads