Löpning

Löpning är bra, gör gott för både kropp och själ. Kom nyss hem från en liten löprunda, orkar dock inte så långa sträckor än. Före graviditeten kunde jag springa 1-1,5 mil utan problem och nu är jag slut efter knappa 5 km...kroppen har nog fått utstå ett och annat under graviditeten och förlossningen. Gör väl sitt också att jag hade foglossningar och inte kunde röra mig annat än det jag var tvungen till under ca 20 veckors tid. Jaja, bara att bita ihop och fortsätta träna så blir det nog bättre. Kanske positivt att det verkligen känns att jag tränat när jag varit ute, att det ger nåt. Euforisk är jag efteråt! Rensar skallen ordentligt också under mina turer och det behöver jag, har mycket som ska bearbetas. Nä, nu väntar duschen och sen mat.

Igår...

...arbetstränade jag. Gick faktiskt riktigt bra. Är fortfarande inte snabbast i världen och jag är inte stresstålig överhuvudtaget men jag klarade ännu en dag på jobbet. Imorgon börjar jag jobba 25%. Håll tummar och tår för mig nu! Igår hade jag hand om en mamma som hade rökt hela graviditeten. Hon pratade mycket om att hon hade skuldkänslor över det men menade att hon inte riktigt kunnat ta till sig att hon var gravid och nu sedan bebis hade kommit hade hon inte rökt för då hade det gått upp för henne att det faktiskt varit en bebis i magen. Jag klarade av att ta hand om paret även om det kändes lite bittert och jag gärna velat säga några hårda ord. Men jag klarade av att vara proffessionell och det är känns så oerhört bra, det finns hopp om att jag ska kunna ta hand om alla och ge lika vård oavsett om det är "skötsamma" föräldrar eller ej. Ett stort steg framåt för min del känns det som. Det är ju det det handlar om att jag ska kunna vara proffessionell, sen vad jag tänker är en annan sak. Huvudsaken är att jag är medveten om mina åsikter och att jag inte låter dessa ta över mina handlingar. Tror att det känns värre med sådana som inte bryr sig, den här kvinnan mådde iaf dåligt över att ha rökt.

Igår var också första gången jag fick frågan om jag hade egna barn av en patient, det var den rökande mamman som frågade. Jag berättade som det var, att jag har ett änglabarn. Mamman blev chockad, hade naturligtvis inte förväntat sig ett sånt svar. Hon frågade när det hade hänt och hur det gått till och det kändes bra att hon frågade för jag förstår att det finns frågor när man får veta något sånt. Hon började gråta, jag kände mig känslokall då jag inte grät. Hon började prata om sitt rökande, jag tror det blev mycket mer verkligt för henne vad hon hade riskerat under graviditeten då hon fick höra min historia, det händer faktiskt att barn dör i magen. Naturligtvis sa jag inget om hur orättvist jag tycker det är då det går bra för människor som missköter sig. Men jag hoppas att hon fick sig en tankeställare och att hon lägger cigaretterna på hyllan om hon blir gravid en gång till. Kanske kan jag, genom min historia, hjälpa människor att sköta sig när de är gravida, det blir mer verkligt när de står ansikte mot ansikte med någon som faktiskt förlorat sitt barn i magen. Tror att många tänker att det händer andra och inte mig. Även jag tänkte ju så med den skillnaden att jag faktiskt skötte mig under graviditeten ändå.

Moster är bäst!

Min syster satt och pratade med sin dotter Moa som är två år.
Syrran: Tycker du om mamma och pappa?
Moa: Nää!
Syrran: Int, vem tycker du om då?
Moa: Tycker om moster!

Min härliga systerdotter är ju bara bäst! Och snart får jag träffa henne, inte många dagar kvar tills jag åker till Stockholm! :-)

Tre månader

Idag är det tre månader sedan Lucas föddes. Tre månader fulla av sorg och saknad. Men även ljusglimtar den senaste tiden. Då vi fick veta att vårt barn hade dött i min mage blev allt svart och jag trodde aldrig att jag skulle kunna återgå till ett "normalt" liv igen. Nu, tre månader senare, inser jag att det finns hopp om en ljusare framtid. Men vårt liv är för alltid fylld av en stor saknad, saknaden efter vår älskade son. Vad som än händer, hur många levande barn vi än får så kommer vår förstfödda son att fattas oss resten av vårt liv. Det är något jag önskar att ingen, absolut ingen, behövde gå igenom. Det är för grymt, för smärtsamt.

Dagen har ändå gått ganska bra tycker jag. Jag har suttit i solen, njutit och läst, håll i er nu, SPANSKA! Jag har anmält mig till en nybörjarkurs till hösten och nu har jag tjuvstartat. Läste förra hösten också men var tvungen att sluta då jag mådde för dåligt pga graviditeten. Inte kul att sitta på lektionen och undra om man kommer att spy över den som sitter framför. Mina förhoppningar är ju att jag ska kunna återgå till heltid under hösten och för att det inte ska bli för mycket så sitter jag nu och pluggar hemma. Riktigt roligt att lära sig faktiskt. Uttal är dock svårt att öva med sig själv men det får jag ta till hösten.

Mellan pluggandet så har tankarna naturligtvis snurrat runt och nu just är det mest avundsjuka som gäller. Är så avundsjuk på alla som fått eller ska få barn. Det var ju det vi också skulle få men ödet så grymt tog ifrån oss. Detta orättvisa och grymma liv. Varför ska man behöva gå igenom något sånt här? Man ska inte behöva begrava sitt barn, det är de som ska begrava sina föräldrar.

Nu ska jag fortsätta plugga spanska och smälta maten och sen blir det en liten löprunda. Skönt att röra på sig och för mig är löpningen ett sätt att skingra tankarna.

Minne

Fick ett fint minne av min syster när de var här för begravningen av Lucas. Hon hade gjort en bred ram som innehöll en teckning av Lucas och en liten nalle med en tröja med namnet Lucas, hans vikt och längd. Det är min systers svärmor som gjort tröjan åt nallen och den som ritat av Lucas är en kompis till min syster. Både jag och min sambo började gråta när vi såg vad det var i paketet för det är så fint och så likt vår älskade Lucas.

                                                        Vår ängel

Härliga, ärliga barn!

Barn är underbara. De är raka och de är så lätta att umgås med. De frågar om de undrar något utan att gå runt och fundera OM de ska våga fråga. Det är härligt och jag blir så glad då de är så ärliga.
När vi plockar midsommarblommor på midsommarafton frågar en flicka ca 7 år: "Alltså, hur många barn har du?"
Jag: "Jag har ett barn"
Flickan: "Lucas va"!?
Jag: "Ja"
Flickan: "När dog han?"
Jag: "Han dog i magen några dagar efter att vi sågs senast."
Flickan: "Varför dog han?"
Jag: "Han blev sjuk."
Flickan: "Jaha...ibland kan mammor också dö då de ska få barn."
Jag: "Ja, ibland kan de det men det händer inte ofta."
Flickan: "Vilken häftig sten han har!"
Jag: "Ja, visst har han!"
Och så var den konversationen slut och flickan började prata om annat. Raka frågor utan omvägar! Varför kan inte vuxna fungera så också? En del är så men de flesta är tyvärr inte det. Vet inte om jag heller är så rak och alltid vågar fråga men det är definitivt något jag uppmärksammat och försöker ändra på. Våga fråga, är ni osäkra på om jag eller den person det gäller vill prata så fråga! Så enkelt och det kan förhindra obekväma situationer. Vi har nog mycket att lära oss av barn tror jag.

Angel

Fick en till underbar dikt skickad till mig! Tack vad ni är snälla. Det värmer!

Angel
There is a time for you and me, if you are ready you will see. We will be together all life long, you will never ever be alone. When all the good things comes to you, and all the bad things can´t come through, you know it in fact that you can´t hide, there is an Angel by your side.

So do not worry and do not cry. Don´t be afraid and don´t ask "Why?". I´ll stop the tears from falling when you are sad, I will protect you from what´s bad. When life is hard and the well of hope has died, I´ll be the Angel by your side

When you feel lonely

Fick en fin dikt av en som läst bloggen:

When You feel Lonely
When a person you love passes away
Look to the night sky on a clear day.
The star that to you, appears to be bright,
Will be your loved one,
Looking upon you during the night.
The lights of heaven are what shows through
As your loved one watches all that you do.
When you feel lonely for the one that you love,
Look to the Heavens in the night sky above.

Midsommarfirandet

Vi började som sagt midsommarfirandet med ett besök hos Lucas grav. Vi vattnade blommorna, stod där och tittade på den fina stenen, höll om varandra och grät. Vår första midsommar som en familj, en änglafamilj. Det var skönt, det lättade på trycket att stå där och gråta. Efter det for vi till Holmsjön där vi skulle husera under dagen/kvällen. Det blev sillunch med nubbe, jordgubbstårta och till middag var det grillat och hemmagjorda sallader. Supergott. Det hanns med att dansa runt midsommarstången också! Sent på kvällen/natten grillade vi korv och marshmallows, mums det med. Det blev en riktigt trevlig dag/kväll och vi var inte hemma förrän vid 02-tiden. Jag höll mig nykter, ville inte riskera att bli känslosam och förstöra firandet. Kändes ganska bra hela kvällen, jag stökade på en del i köket och dukade på och av, skönt att ha nåt att göra ibland och komma undan från alla människor en stund. Men jag kunde vara glad och skratta och det var äkta! Härligt.

Det fanns andra änglaföräldrar där, vilket vi inte visste om att det skulle göra. Blev lite prat med dem också, som jag skrev tidigare så är det skönt att få prata med andra och höra deras upplevelser. Men det är så synd att det ska behöva finnas människor som måste genomlida sådant här. Ofattbart. Orättvist.

Ett härligt leende som får oss på bättre humör!

Min käre sambo har barnasinnet kvar :-)

Dans runt midsommarstången

Två modiga? som tar ett dopp sent på kvällen

Midsommar

Hoppas att ni alla får en riktig trevlig midsommar. Vi ska göra vårt bästa för att vi ska få det men vid sådana här tillfällen blir saknaden efter Lucas större. Vi hade ju föreställt oss hur vår första midsommar som en liten familj skulle se ut och i de planerna ingick inte ett besök hos vår sons grav. Dock har veckan varit så bra för oss så vi är ändå på ganska gott humör än så länge. Tänk att få möta en leende spöket Laban när vi hälsar på hos Lucas idag! Är så tacksam över att vi fått den gravstenen, går inte med ord att beskriva. För mig är det viktigt att ta hand om Lucas grav på bästa sätt och se till att han får ha det fint där. Det är det enda jag kan göra för min son nu, jag kan inte hålla honom, amma honom eller trösta honom men jag kan se till att hans grav är världens finaste.

Det är tack vare en liten kille vid namn Victor som vi har vår fina gravsten. Victor var en liten kämpe som tyvärr förlorade mot cancern som härjade i hans lilla kropp. Han dog i april 2009, i september samma år skulle han ha fyllt två år. Hans stora idol var spöket Laban och hans föräldrar ville att han skulle få en gravsten utformat som sin idol. De tog kontakt med WiLa stenhuggeri och på den vägen är det. Om Victors kamp kan ni läsa på hans mamma Sofies blogg: http://denstarkastestjarnan.blogg.se/

Tänker på alla andra änglaföräldrar idag, hoppas ni ändå lyckas finna lite glädje!

Lite av varje...

Både jag och min sambo tycker det är bra att få prata med andra som går igenom liknande sorg som oss själva. Även om paret som vi träffade igår förlorade sin dotter efter att hon levt nästan två år så är sorgen ändå liknande. Vi har gemensamt att vi vet hur det är att förlora ett barn. Tankarna och känslorna är liknande fast ändå olika. Vet inte om ni förstår men jag tror att många i samma situation som oss förstår vad jag menar. Bara att få fråga hur någon annan upplevt olika situationer och få höra hur de hanterat allt är speciellt. Andra runt oss kan försöka föreställa sig hur det skulle kännas men ingen som inte varit med om att förlora ett barn själv vet hur det är. Så är det med många situationer här i livet och jag tror att många som varit med om något speciellt, lyckligt eller sorgligt, gärna pratar med andra som upplevt liknande saker. Det är det jag tycker är så bra med spädbarnsfondens träffar, att vi får chansen att träffa andra. Hoppas verkligen att vi har möjlighet att vara med på fler träffar i höst.

Från det ena till det andra så har jag varit och arbetstränat på BB idag och det gick bra. Börjar känna mig lite varm i kläderna nu och nu har jag beslutat om att börja jobba 25% i juli, hoppas att det går bra det med. Känns som att det är mycket som gått vår väg den gångna veckan och det är säkert därför det också känns bra med jobbet. Får hålla tummarna att det fortsätter att gå bra för oss och att vi fortsätter att få fler goda nyheter! Vi behöver det.

Gravstenen är på plats!

Ikväll kom gravstenen. Lucas får en fin gravsten till midsommar. Fick ett samtal imorse av en kille som berättade att han hade vår gravsten med sig i bilen och var på väg till Umeå från Stockholm. Visade sig att föräldrarna till en flicka som är begravd snett framför Lucas också beställt en sten från samma stenhuggeri och de hade valt en Labolina-sten. Det var flickans pappa som nu fraktade hem båda stenarna. Vi stämde träff på kyrkogården och hjälptes åt att montera stenarna. Och nu står Laban och Labolina nära varandra och ler mot alla som går förbi! Tusen tack Stefan och Malin!

Spöket Laban

Labolina och Laban

Huset

Okej då, lägger ut en bild på vårt fina hus! :-)

Beläget i Hörnefors

Nu är det klart...

Kan nu berätta en av anledningarna till varför jag varit på bättre humör senaste veckan. En stor anledning till min glädje faktiskt. Vi har köpt hus! Idag var det besiktning och huset är i väldigt bra skick så nu är det 100% klart, vi blir husägare i September! :-)

Vi är båda väldigt glada över att ha hittat ett hus vi gillar och vi känner att vi behöver en ändring i våra liv nu. Vi vill inte bo kvar i vår lägenhet där vi har så många tråkiga minnen och nu får vi något roligt att fokusera på. Kommer att bli toppen att få flytta och inreda ett helt hus! :-)

Intressant kommentar

Fick en intressant kommentar av en anonym person som lyder: " Du måste gå vidare någon gång, 12 veckor är trots allt 3 månader, 1/4-dels år. Jag tror du går under om du inte försöker släppa det och gå vidare."

För det första tror jag att denna anonyma person inte har egna barn och inte heller mist någon nära i sitt liv. För om denna person hade det så skulle han eller hon veta att om man förlorat ett barn eller någon närstående så är det inte något man bara kan "släppa" och sedan fortsätta med sitt liv som om ingenting hade hänt. Sorgen är livslång men den ändrar karaktär med tiden. Vi måste lära oss leva med vår förlust och sorg, vi kommer alltid att vara en änglafamilj och vi kommer alltid att sakna vår son men saknaden kommer med tiden att göra mindre ont. Det märker jag redan av, att det gör mindre ont nu än för 12 veckor sedan och tårarna är färre.

För det andra, 12 veckor är inte en lång tid. Det är inte ens hälften av den tid jag bar vår son i magen. Mår man bra och livet leker kanske det är en lång tid men inte när det gäller ett sorgearbete. Jag tycker att jag kommit långt i mitt sorgearbete, jag fungerar "normalt" igen och jag arbetstränar redan! Tycker det är starkt av mig att jag redan är kapabel att ta hand om nyblivna föräldrar och deras bebisar, jag som skulle vara hemma och ta hand om mitt eget barn. Jag förstår inte varför det ska vara så bråttom med att "sluta" sörja? Mår man verkligen bättre av det? Jag tror det blir tvärtom, stänger man inne alla känslor och försöker glömma så återkommer alla obearbetade känslor i framtiden. Förr var det vanligt med sorgeband och dessa band bars upp till 1 år efter begravningen så att folk skulle veta att de hade sorg! Det var accepterat att vara ledsen när någon dött men denna acceptans verkar ha försvunnit till en viss del idag, det är fult att vara ledsen och sörja. Varför? Tror inte att människans sorgearbete förändrats, jag tror däremot att samhällets tempo förändrats och att allt ska gå undan, inklusive sörjandet. Sorg är väldigt individuellt, det går inte att jämföra två individer för alla har olika förutsättningar och därmed går det inte att sätta en tidsbegränsning för hur länge man "ska" sörja.

Kanske det låter som om jag sitter hemma och gråter hela dagarna av det jag skriver men så är det inte. Min blogg är till för mina tankar och känslor, en ventil som jag kan använda när jag känner för det och oftast har jag ett behov av att skriva ner min tankar när det känns jobbigt eller när jag funderar över något. Dessa jobbiga stunder kan vara några minuter, timmar, dagar eller veckor. Det går upp och ner och som sagt, det är oftast då det känns jobbigt som jag sätter mig ner och skriver och det är det som är syftet med bloggen.