Fick en intressant kommentar av en anonym person som lyder: " Du måste gå vidare någon gång, 12 veckor är trots allt 3 månader, 1/4-dels år. Jag tror du går under om du inte försöker släppa det och gå vidare."
För det första tror jag att denna anonyma person inte har egna barn och inte heller mist någon nära i sitt liv. För om denna person hade det så skulle han eller hon veta att om man förlorat ett barn eller någon närstående så är det inte något man bara kan "släppa" och sedan fortsätta med sitt liv som om ingenting hade hänt. Sorgen är livslång men den ändrar karaktär med tiden. Vi måste lära oss leva med vår förlust och sorg, vi kommer alltid att vara en änglafamilj och vi kommer alltid att sakna vår son men saknaden kommer med tiden att göra mindre ont. Det märker jag redan av, att det gör mindre ont nu än för 12 veckor sedan och tårarna är färre.
För det andra, 12 veckor är
inte en lång tid. Det är inte ens hälften av den tid jag bar vår son i magen. Mår man bra och livet leker kanske det är en lång tid men inte när det gäller ett sorgearbete. Jag tycker att jag kommit långt i mitt sorgearbete, jag fungerar "normalt" igen och jag arbetstränar redan! Tycker det är starkt av mig att jag redan är kapabel att ta hand om nyblivna föräldrar och deras bebisar, jag som skulle vara hemma och ta hand om mitt eget barn. Jag förstår inte varför det ska vara så bråttom med att "sluta" sörja? Mår man verkligen bättre av det? Jag tror det blir tvärtom, stänger man inne alla känslor och försöker glömma så återkommer alla obearbetade känslor i framtiden. Förr var det vanligt med sorgeband och dessa band bars upp till 1 år efter begravningen så att folk skulle veta att de hade sorg! Det var accepterat att vara ledsen när någon dött men denna acceptans verkar ha försvunnit till en viss del idag, det är fult att vara ledsen och sörja. Varför? Tror inte att människans sorgearbete förändrats, jag tror däremot att samhällets tempo förändrats och att allt ska gå undan, inklusive sörjandet. Sorg är väldigt individuellt, det går inte att jämföra två individer för alla har olika förutsättningar och därmed går det inte att sätta en tidsbegränsning för hur länge man "ska" sörja.
Kanske det låter som om jag sitter hemma och gråter hela dagarna av det jag skriver men så är det inte. Min blogg är till för mina tankar och känslor, en ventil som jag kan använda när jag känner för det och oftast har jag ett behov av att skriva ner min tankar när det känns jobbigt eller när jag funderar över något. Dessa jobbiga stunder kan vara några minuter, timmar, dagar eller veckor. Det går upp och ner och som sagt, det är oftast då det känns jobbigt som jag sätter mig ner och skriver och det är det som är syftet med bloggen.