Produkter att testa
13 år sedan
onsdag 4 maj 2011
Rädsla
Jag klarar inte längre av att läsa berättelser om de som förlorat ett barn som fått leva utanför magen. Varje gång jag halkar in på en sådan tragisk historia blir jag alldeles kall och livrädd och måste gå och titta till lilleman. Min största rädsla här i livet är att även Robin ska lämna oss. Oftast kan jag kontrollera rädslan men ibland tar den över. Den skräck jag känner då går inte att beskriva. Jag hoppas verkligen att jag aldrig behöver gå igenom sorgen att förlora ännu ett barn. Det räcker med att ha förlorat Lucas. Vi har fått vår beskärda del av sorg. Tyvärr är det inte så livet fungerar. Det finns aldrig några garantier. Det enda man kan göra är att hoppas och försöka leva utan att ständigt gå omkring och vara rädd och fundera över vad som kommer att hända. Oftast lyckas det och jag kan hålla rädslan och skräcken på avstånd men de finns alltid djupt inom mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag förstår dig! Jag tror att vi skapar oss våra egna sanningar för att orka vidare (för att skydda sig på något sätt). Min är att jag är glad att Livia inte dog i magen. Jag tänker ofta att det hade varit så mycket värre på många sätt! Tycker så synd om er som inte alls fick träffa era barn levande. Jag är glad för varje dag jag fick med min Livia. Och du tänker lite tvärt om för att skydda dig, antar jag??!!
SvaraRaderaMånga har många gånger sagt till mig att jag ska vara glad (???!) för att det inte var min fem-åring som dog. Och visst är jag jätteglad för att jag har Ella (hon är det bästa jag har, sååå fin!!)Men som tur är behöver vi inte välja, det hade ju aldrig gått.
Sen tänker jag också ofta, att det får bara inte hända Ella något. Jag blir helt tårögd av bara tanken. Det där naiva har liksom försvunnit (tanken att inget ont händer mig)efter en sådan förlust som jag, liksom du gjort. Man vet ju aldrig vad som händer och bara för att det hänt något hemskt så är ju inte kvoten på något sätt fylld. Men sån otur/olycka kan man ju bara inte ha....
Jag tror och hoppas att vi fått något för all smärta som vi gått igenom (även om det inte på något vis väger upp allt ont)genom att vi kan känna djup och innerlig glädje över det lilla!!!
Men jag förstår din att du inte vill läsa och jag tycker du verkligen ska göra det som känns bäst för dig!!
Kram
Samma här...man blir så fruktansvärt sårbar och rädd om sina nära och kära....Samtidigt så vill jag inte att min rädsla ska ta över mitt liv och min familj men det är svårt ibland...Jag försöker i alla fall tänka att jag har fått en erfarenhet som jag inte vill ha men nu har jag den och då får jag försöka ta tillvara på den så gott det går. Jag har blivit mer tacksam för det jag har och vet vad som är viktigt i livet. Det är inte materiella ting eller jobbet utan det är familjen som är allt!! Kram!
SvaraRadera