Väntans tider

Hej alla!
Jag har sett att bloggen fortfarande har besökare varje dag så därför tänkte jag göra en liten uppdatering om hur det går för oss!

Vår lilleman är inte längre så liten, han blir snart 1 år och 7 månader och det är full fart här hemma kan jag lova. Han har börjat förskolan och när t.o.m fröknarna där säger att han är snabb, ja då är han nog väääldigt snabb! :-) Han trivs iaf bra där och det värmer mammahjärtat. Nu är det en period då han lär sig nya saker hela tiden och det är så spännande. Speciellt med pratet händer det mycket. Det är så mysigt att lyssna på hans prat som innehåller en massa gallimatias blandat med riktiga ord. Man får skratta mycket varje dag med denna busunge! <3>
Jag har börjat jobba och jag har t.o.m föreläst för blivande barnmorskor på universitetet om IUFD (intrauterinfosterdöd) och våra erfarenheter av det. Det kändes bra att kunna dra någon nytta av våra tråkiga erfarenheter.

Det händer dessutom stora saker i våra liv just nu. Det är nämligen så att vår älskade lilla trollunge ska bli storebror i februari!!! :-) Jag är nu i v. 20 och just nu mår jag bra. Jag har dock inte mått så bra första tiden. Under hela sommaren har jag mått illa, kräkts och varit så ofantligt trött. Det är knappt så jag orkat släpa mig mellan sängen och soffan vissa dagar. Illamåendet har varit ugefär lika som med både Lucas och Robin men tröttheten har varit tio gånger värre. Och att då ta hand om en busig 1,5 åring har varit i stort sett omöjligt. Tur att vi båda har varit lediga i sommar så Robin har fått busa med sin pappa åtminstone. Oron har funnits där men samtidigt så hinner man inte fundera lika mycket med en liten virvelvind i huset. Har fått göra 3 ultraljud hittills. Ett i v. 7+1, ett i v. 11+1 samt rutinultraljudet i v. 18+3. Det tidigaste ultraljudet gjorde jag eftersom jag var orolig då jag hade ett missfall i maj (i v. 5) strax innan denna graviditet. Men för tillfället känner jag mig ganska lugn då jag känner små puffar varje dag men det har funnits dagar då jag knappt känt något och då kommer oron direkt. Jag tar en dag i taget och hittills har tiden rusat iväg. Kan inte förstå att jag redan är halvvägs... :-)

Vi får se om jag kanske kommer att skriva lite oftare här nu då jag är gravid igen och en del tankar tenderar att dyka upp...

Kramar